Maine coon är en stor, lugn, snäll, social katt. Sen finns det såklart olika individer. Den är nyfiken och lättlärd ras med ett stabilt temperament. De är mycket sällskapliga och det är inte ovanligt att de gillar att plaska med och i vatten och att de lär sig att öppna dörrar.
Det florerar otroliga historier om maine coonens vikt och storlek. I verkligheten väger en fullvuxen hane mellan sex och åtta kilo, en hona väger mellan fyra och sex kilo. Vissa kan väga något mer. Lägger man till dessutom till cirka fem centimeter päls kan resultatet bli en katt som ser mycket stor ut.
Även om en maine coon kan se mycket tuff, och ibland lite farlig ut, är det en mycket snäll och vänlig katt.
Storlek, utseende, rasstandard
En maine coons kropp är stor, robust, muskulös och bredbröstad och katten bör vara lång – men med ett rektangulärt helhetsintryck. Den långa stora yviga plymsvansen är bred vid basen och avsmalnande. De stora, runda och pälsade tassarna fungerar som “snöskor “.
Maine coonen har ett huvud som ger ett fyrkantigt intryck med höga kindben. Nosen är mediumlång med fyrkantigt nosparti och i profil har näsan en lätt böjning. Ögonen är stora, placerade långt ifrån varandra och lite snett ansatta. De stora öronen sitter högt på huvudet och är breda vid basen.
Som de flesta större kattraser utvecklas maine coon relativt långsamt och det kan ta flera år innan den nått full fysik. Omkring 3–5 års ålder har de fått sin vuxna kropp.
Päls
Pälsen är silkesaktig och halvlång/ semilång, tät och tjock, kortare på skuldrorna och huvudet, men längre på ryggen och bakbenen. Underpälsen är mjuk och fin, täckt av den blanka överpälsen. Helst ska en maine coon ha en ”krage” – med början från skuldrorna. Oftast är även öronen välpälsade – både inuti och utanpå -med tofsar på spetsen.
Maine coon kräver relativt lite pälsvård eftersom pälsen inte tovar sig särskilt mycket. Men självklart behöver den pälsvård i form av kamning och badning någon gång då och då för att hålla pälsen fin och den kan tova lite om katten är ute mycket och även vid byte från vinterpäls till sommarpäls.
Maine coon fäller inte stora högar där den har legat som en bondkatt brukar göra, den fäller mer lite här och där och det kan vara små tussar lite varstans och håret är mer tunt och flygigt.
Maine coonen kan ha nästan vilken färg som helst, utom choklad, lila och siamesmaskat, som inte är godkänt.
Temperament
Maine coonen är en snäll, lugn och charmig katt. Den är ofta lekfull. Ett bra sätt att beskriva maine coonens temperament är vänlig. Den har lätt att komma överens med andra katter. Det kan givetvis finnas undantag, men i allmänhet är det lätt att ha en maine coon tillsammans med andra husdjur.
Ett roligt särdrag hos maine coonen är dess speciella läte. Den säger oftast inte ”mjau” som andra katter, utan snarare ”brrrp”. Dessutom kan man ibland få höra ett mycket säreget kvittrande läte.
Maine coonen är en lättsam katt. Den är okomplicerad till sättet och sund i största allmänhet.
Historia och ursprung
Maine coonkatten har sitt ursprung i den nordamerikanska delstaten Maine. Först att förekomma i kattlitteraturen är en svart och vit katt vid namn “Captain Jenks of the Horse Marines“och detta skedde redan 1861. Rasens öden har sedan dess skiftat under åren. Den höll på att försvinna helt som raskatt i början på 1900-talet, då nya“intressantare“ raser introducerades men den överlevde emellertid, i flesta fall som ladugårskatt.
Den levde undanskymt och anonymt fram till 1953, då en grupp hängivna Maineinnevånare bildade “The Main Coon Cat Club“. Klubbens syfte var att bevara rasen och det hölls utställningar för enbart Maine Coonkatter. 1968 bildades “The Main Coon Breeders and Fanciers Association MCBFA“ och 1976 tilldelades rasen certifikaträtt av CFA “Cat Fanciers Association”. Maine coon var här för att stanna. Den första Maine coon som kom till Sverige, importerades från England 1986 och den följdes snart av flera.
Läs mer om Maine coonen på: